Aminoglykosidantibiotika (Biverkningar)

Aminoglykosider är allmänt använda antibiotika som har rapporterats ha betydande biverkningar, t.ex. nefrotoxicitet, vestibulotoxicitet och hörselnedsättning. Vissa varianter i MT-RNR1-genen är förknippade med en ökad risk för hörselnedsättning orsakad av denna familj av läkemedel, så användning av dem hos bärare avråds i allmänhet.

Aminoglykosider är en grupp antibiotika som används i stor utsträckning för behandling av bakteriella infektioner. Deras säkerhetsprofil är väl studerad, de har visat sig ha bred effekt och kan användas i kombination med andra antibiotika, t.ex. betalaktamer. Streptomycin var det första aminoglykosidantibiotikumet som isolerades 1943 och sedan dess har klassen vuxit betydligt och omfattar även andra som neomycin, gentamicin, tobramycin, amikacin, netilmicin, paromomycin, kanamycin, framycetin, dibekacin, sisomycin, isepamycin och plazomycin.

Dessa antibiotika är särskilt effektiva mot gramnegativa bakterier, även om de också är verksamma mot grampositiva bakterier. Gramnegativa bakterier som behandlas med aminoglykosider är t.ex: Escherichia coli, Klebsiella pneumoniae, Klebsiella oxytoca, Enterobacter cloacae, Enterobacter aerogenes, Providencia spp, Proteus spp, Morganella spp, Serratia spp, Yersinia pestis och Francisella tularensis. Gram-positiva bakterier som behandlas med aminoglykosider är bl.a: Staphylococcus aureus, Pseudomonas aeruginosa och Acinetobacter baumannii.

Vid höga doser eller långvarig behandling kan aminoglykosider ha betydande biverkningar och deras användning begränsas därför vanligen till behandling av svåra infektioner som lunginflammation eller sepsis. De kan administreras oralt, topikalt, oftalmiskt och parenteralt, varav det senare är det mest effektiva.

De viktigaste biverkningarna av dessa antibiotika är nefrotoxicitet, ototoxicitet, neurotoxicitet och neuromuskulär blockad, vilka är vanligare hos äldre personer eller vid långvarig behandling. Ototoxiciteten är vanligen reversibel, men det finns fall av permanent dövhet i samband med förekomst av mutationer i MT-RNR1-genen i det mitokondriella DNA:t, som förekommer hos 1-5% av befolkningen. Identifieringen av dessa varianter är av stor nytta för att förebygga aminoglykosidinducerad ototoxicitet. Hos dessa individer bör användningen av denna familj av aminoglykosider begränsas till situationer där nyttan överväger risken.